Ingen drömrunda i London, men väl en i Eastbourne

När jag gick ner till piren i Easbourne och tittade åt höger så var där en kulle som lockade mig att få springa i. Här i Kristianstad har jag inte tillgång till backträning om jag inte tar bilen och kör iväg och det orkar jag inte i min vardagliga träning, så jag såg fram emot och längtade efter att få springa i backar när jag nu hade tillgång till dem.






Tänk att backar/kullar kan locka till att springa i. Är jag löparnörd eller? Japp, det är jag och jag blir väldigt ledsen om jag blir förkyld och inte kan följa mitt träningsschema, vilket är fallet efter resan. Men idag känns det som om jag ska kunna testa formen tillsammans med friskis och svettis ikväll.


Det var en fantastisk tur jag sprang i Eastbourne. Det var jobbigt att springa uppför i 35 minuter, men de vackra vyerna finns fortfarande inom mig och det gjorde att rundan inte var alltför hemsk. Att jag sedan hade träningsvärk i låren i fyra dagar är en annan historia.




Tanken var att springa till Beachy Head som är den största självmordplatsen i England med 200m höga kalkstensklippor och det ska vara en mäktig och stark plats att besöka. Jag orkade inte hela vägen dit, för det var varmt och jag var rädd över att jag inte klarat det utan mer vatten i kroppen och det hade jag såklart inte med mig på turen.

Men den lilla lilla vita saken långt bakom mig är piren i Eastbourne, där jag startade min löparrunda, så jag kom rätt långt iväg. Jag sprang i över en timme, så det blev nog runt en mil, med tanke på att jag sprang i uppförsbackar i 35 minuter innan jag vände och spran mot hotellet igen.




Jag önskar er alla en fin juli dag, med eller utan jogginskorna på - själv ska jag testa formen ikväll inför Loppet på fredag kl 19.