SÅ
när 17-åringen skulle springa och inte hade sin löparkompis tillgänglig, frågade jag snällt om jag och hundarna fick följa med. Det fick vi. Det är första gången jag fick springa med henne. Mina familjemedlemmar tror att jag springer sååå fort, men det gör jag inte och jag kan faktiskt springa i deras takt, bara jag får sällskap någon gång ibland. jag springer ensam två gånger i veckan och jag vill så gärna få sällskap någon gång. Idag fick jag det och jag blev så varm inom mig över att dottern äntligen sa ja till en joggingrunda med mig. Så det blev samma 5-km runda igen och det kändes så gott och härligt. Dottern hade musik i öronen så vi sprang under tystnad och det var helt underbart. Jag hoppas verkligen att jag får följa med henne på fler rundor.
Ha en skön onsdagskväll, med eller utan lopp i kroppen - själv blir det baravara tid.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar